Arvtagaren  av Christopher Paolini

Jag har läst den här boken: Arvtagaren av författaren Christopher Paolini som är den fjärde boken i serien Arvtagaren om Eragon Skuggbane och Saphira Bjartskular.

Boken kom ut i höstas (2011) av förlaget Bonnier Carlsen.

Eragon (som är en av huvudpersonerna) är 16 år och har en egen drake att vara ryttare till; Saphira. Eragon är en människa men drakarnas magi har förändrat honom så att han ser ut som en alv, rör sig som en alv, har samma styrka som en alv och är lika snabb som en alv.

Han sätter hällre andra i säkerhet istället än att själv vara skyddad och hans största fiende är Galbatorix, Imperiets kung och Galbatorix drake Shurikan.

Saphira (som är den andra huvudpersonen) är en safirblå drake som var en av de sista tre drakäggen i hela världen men som nu har varit kläckt i snart ett år. Hennes ryttare (som hon kallar "liten" men som är Eragon) Älskar hon över allt annat. ♥

Eragon och Saphira hjälper Varden (en grupp med människor som vill hjälpa till att störta Galbatorix (fast nu har även alverna, orgalerna, varkatterna och dvärgarna anslutit sig till Varden)) att erövra hela Alagaësia från kungen. Det blir fler och fler strider som bara blir hårdare och hårdare ju närmare Urû'baen de kommer. De förlorar många krigare och Eragons kusin få ge sig iväg för att inta en stad med en annan del av Varden som har fått stora förluster och ingen tror att han ska klara det. Men det gör han.

Eragon tränar stridsteknik med alven Arya och får hjälp av en gammal drakes eldunarí (hjärtats hjärta) med hur han han besegra henne. Gladr (eldunarín) hjälper dem även med att öva mentala strider.

Eragon och Saphira har redan innan fått reda på av varkatten Solembum att när de behöver hjälp som mest så ska de bege sig till Själavalvet, men varkatten vet ingenting om det. När de frågar ut Solembum så blir katten konstig och någon annan pratar med dem genom honom, om hur de ska hitta Själavalvet. Det visar sig att den ligger på ryttarnas gamla ö Vroengard.

De reser dit och de hittar sina sanna namn som behövs för att komma in i själavalvet. Väl inne så hittar de hundratals med eldunarí och drakägg som man inte hade vetat om på hundratals år.

En del eldunarí följer med Eragon och Saphira tillbaka till Urû´bean och där får de strida mot Eragons bror Murtagh som mot sin vilja slåss för Galbatorix. När det går upp för Eragon att Murtagh har blivit kär i Vardens fångatagne ledare Nasuada och vill hjälpa henne att fly så börjar de slåss tillsammans med varandra mot Galbatorix. Det går inte så bra men när Eragon och hans eldunarí skickar all sorg som Galbatorix har spridit omkring sig så dör kungen av sorg. Nasuada blir åter Vardens ledare och detsutom hela imperiets drottning.

Alvernas drottning dog i en strid och nu har också Arya (Eragons hjärtevän) blivit en drottning. Arya blev även drakryttare på väg tillbaka till sin stad Ellesméra. Hennes drake heter Fírnen.  Fírnen lyckas fånga Saphiras hjärta.

Men Eragon och Saphira måste ge sig iväg från Alagësia om de ska kunna ta hand om kommande drakar och ryttare.  Så han kommer aldrig mer få träffa någon från sitt hemland mer.

Boken utspelar sig i landet Alagësia där miljön är väldigt blandad. Det finns kilometerhöga berg, milslånga öknar och jättestora skogar, det finns ganska många städer och runt om allt detta så finns det stora hav och utanför det ligger det okända.

Jag tyckte att hela boken var jättebra och särskillt striderna när de var extra spännande, men mina favoritkapitel var de när Eragon stred mot Galbatorix och jag älskade att den var så tjock, hela 905 sidor ♥. Det jag absolut inte gillade var slutet med alla avsked och tårar, vetskapen om att de aldrig kommer att träffa sina vänner igen.

Boken är en ungdomsbok för att huvudpersonen är bara 16 år men jag tror att den passar vuxna också.

Boken var helt rätt för mig lagom tjock, spänning som steg och sjönk hela tiden och så alla personer som man tyckte att man skulle vilja träffa i verkligheten. Den här boken var som en lång lång resa för mig genom allt spännande och jag älskade verkligen boken.

Boken är skriven som av en tredje person.

Det är en fantasy och äventyrsbok. Jag kan se att det är en äventyrsbok för att de är ute på en massa äventyr och andra spännande saker hela tiden och jag kan se att det är en fantasybok för att det är så många fantasifoster med i bboken och så mycket tråldom.

Jag tror att Christopher ville att läsarna skulle ha något riktigt spännande men inte allt för läskigt att läsa om kvällarna och det har han lyckats med. Språket i boken är inte allt för svårt men det är inte precis lättläst heller. Ibland är det svårt att fatta men det är när de använder "det gamla språket" som alverna talar eller de som orgalerna och dvärgarna talar.

Man kan inte peka ut några speciella händelser som för boken framåt men det är nog all väntan på när det ska bli spännande och när de ska komma på det, när det händer oväntade saker and so on...

Boken börjar med en stor strid som är jättespännande och den är spännande rätt igenom hela boken förutom när det handlar om en annan person som det inte är så spännande. Tex när Nasuada blir torterad så vill man läsa om henne men nästa kapitel kanske handlar  om när Eragon sitter på ett tråkigt möte.

Jag var helt inne i boken när jag läste den och jag kan inte skriva ner alla känslor jag fick när jag läste den, men jag kände oftast lika dant som Eragon och Saphira, fast inte alltid. I vissa fall var jag tvungen att hålla mig för munnen för att inte väcka hela huset med ett glädjeskrik eller blinka ovanligt mycket för att inte börja gråta.

Jag tycker att Arvtagaren är väldigt lik "Sagan om konungens återkomst" av J.R.R Tolkien. De slutade på samma tragiska sätt och resten av böckerna var ganska lika de är båda uppbyggda av strider omöjlig kärlek mellan alver och människor en ondska som styr över länderna.

Det jag känner mest att det här har jag upplevt fast inte på riktigt samma sätt var när Eragon och Saphira var tvungna att flytta i slutet och det har jag också varit fast deras flytt var mer smärtsam eftersom jag har fått träffa mina gamla vänner jättemånga gånger sen dess. De jag har träffat minst är de jag bara har träffat en gång sen jag flyttade men jag har i alla fall kunnat åka tillbaka och hälsat på flera gånger vilket inte de kunde.

Hoppas ni läser boken /Maja